I måndags hade jag min första föreläsning och därmed min första riktiga skoldag. Jag är så taggad! Kurserna jag ska läsa känns utmanande, intressanta och stimulerande. De verkar inte enkla, men det betyder ju bara desto mer vinning i slutändan. Efter första föreläsningen påminns jag än en gång om hur mycket jag älskar lärmiljöer. Idag, onsdag, flyttar vi äntligen in i lägenheten med! Det ska bli så jävla skönt att slippa leva i en resväska.
Så, i fredags var jag iväg på ännu en utflykt, nämligen att jag för första gången testade att surfa och att jag simmade med vilda sälar och stingrockor.
För att börja prata om surflektionen så åkte vi ut till en av stränderna längs Great Ocean Road, drog på oss våtdräkter och fick en tilldelad bräda.
En kortare lektion på stranden följdes upp av att helt enkelt ge sig ut i vågorna och för allt i världen försöka 1. komma upp på brädan och 2. bli kvar där uppe och lära sig rida vågorna. Jag var själv FANTASTISKT bra på att falla av brädan, så den medaljen kan jag absolut ta emot. Att stå kvar var vissa andra betydligt bättre på, så det får de ansvara för. Efter en och en halv timma bland vågorna, padlandes och kämpandes var kroppen snudd på helt orkeslös. Satan vad uttömd jag var! Jag hade i och för sig väntat mig att det skulle vara just så svårt och så tungt, vilket gjorde det lättare att handskas med. Jag har även anmält mig till surfklubben på skolan, så förhoppningsvis hinner jag med lite fler försök under tiden här.
Efter surflektionen åkte vi vidare till Queenscliff, där nya våtdräkter, snorklingutrustning och båt väntade på oss. Vi rörde oss under dagen i marina naturreservat och snorklade vid två olika platser. Den första snorklingen handlade mest om att bli bekväm med utrustningen och känna på vattnet, vilket jag tydligen behövde mer än jag förstod. Min hjärna kopplade inte alls att jag skulle andas under vattnet och ville bara få panik istället. Jag blev dock bättre på att slappna av ganska snart, ingen fara på taket.
Den andra platsen däremot var vid ett typ av lusthus som byggts upp mitt ute i vattnet i reservatet för de asutraliensiska pälssälarna.
Nu när jag ska skriva om detta inser jag att jag sitter och ryser. Satan vilken upplevelse! Vi fick redan innan vi hoppat av båten ett tvivelaktigt välkomnande av 10-15 sälar som låg på sidan vid vattenytan med en fena i vädret - lekandes hajar. När vi så hoppade av båten och började närma oss dem simmade de lekfullt runt oss och visade olika poser de var speciellt bra på i vattnet. Jag vill klargöra att de inte matades av oss på båten eller så, utan de verkade faktiskt genuint leksugna och nyfikna. Vi höll oss alltid minst fem meter ifrån lusthuset och på respektfullt avstånd från sälarna, men sälarna själva kunde absolut simma närmre oss än så. Jag höll på att fullkomligt sätta hjärtat i halsgropen när en av dem kom tumlandes alldeles under mig, då hyperventilerade jag för en stund kan jag säga.
I turen stod det att vi också hade förhoppningar om att kunna få se, och eventuellt även snorkla med, delfiner också. Delfinerna själva hade dock andra planer och de höll sig utom vårt synfält. Just detta väckte tydligt olika reaktioner, vilket jag reflekterade lite kring även om jag var beredd på det från start. Jag själv kände närmast en tacksamhet inför att vi inte såg dem, just för att det verkligen var ett bevis på att de inte är våra att styra. Efter att enbart ha sett delfiner på djurpark gick en våg av värme genom hela mig när de helt enkelt bara kunde få bestämma själva att de hellre ville stanna hemma och ta det lugnt än att komma och stöka med oss. Denna inställning var det dock långt ifrån alla som hade och många tyckte att de närmast hade rätt att se dem. Jag förstår att det är lätt att hamna i det tankesättet i en värld med djurparker och entertainment, men jag blir ändå så sorgset förundrad över hur långt ifrån ett respektfullt föhållningssätt till allt levande runt sig det är. Jag säger absolut inte att jag är bäst i världen på detta, men många går som maskiner över djur, människor och annat levande med sitt förhållningssätt och jag finner det bara så himla sorgligt och grymt. Både utifrån vad det gör med allt runtom personen som förhåller sig så, och vad det gör med personen själv.
Varför inte avsluta den funderingen med en bild där jag sitter och sällskapar med havet? Perfekt. Snyggt. Absolut. Hejsvej.
0 kommentar(er)
