Suxoa

Half Moon Bay
Just nu känns tillvaron ganska tuff. Skolan är inte överdrivet stressig då vi har ett kort mid-semester break nu, men jag känner en tomhet. Jag vet att det kommer lägga sig snart, men jag vet också att de närmaste dagarna kommer vara svåra. Och att de behöver få vara det. 
I vilket fall orkade jag åka iväg på en liten utflykt idag; till Half Moon Bay. Det är en klippig vik inte långt ifrån Melbourne och som den berg- och klippfantast som vi alla vid det här laget vet att jag är tyckte jag väldigt mycket om den här platsen. 
 
Jag vet att jag inte skriver så mycket om mina tankar om allt, detta trots att jag tänker otroligt mycket. Jag jobbar dock på några mer djupgående inlägg, så de kommer kanske upp framöver någon gång. Allt susar förbi så outröttligt bara att det kan vara svårt att hitta tiden till att verkligen skriva. Hoppas ni uppskattar bilderna i alla fall!
 
Wilson's Promontory
Igår var jag iväg hela dagen och spenderade helt fantastiska timmar i Wilson's Promontory, en nationalpark i sydöstra Victoria. Jag hade ganska höga förhoppningar eftersom jag hört så mycket gott om den, men de blev klart överträffade. Satan, vilka underbara platser. Det finns en hel del berg runtom i området och svag som jag är inför berg var jag otroligt mycket i mitt rätta element. Jag har nu även träffat på ytterligare ett typiskt australiensiskt djur - känguru! 
 
Vi vandrade under dagen genom en del regnskog och Australiens alla bränder sätter verkligen sin prägel på skogarna här. Det står många brända träd runtom i skogarna, av vilka vissa är döda medan andra klarar sig genom bränderna och lever vidare med ett bränt yttre. Att det döda och levande möts så tydligt känns väldigt speciellt, kanske särskilt när de svarta, brända stammarna dessutom har röd koda och därmed tycks blöda.
 
Vi gick även genom alléer med tea tree och det kändes som att alla färger tog en paus. Jag kan knappt själv tro på att bilden nedan är oredigerad på grund av att färgerna är så väldigt grå. 
 
På andra sidan skogarna väntade vyer som träffade mig rakt i hjärtat. 
 
Jag vill verkligen åka tillbaka och spendera än mer tid omgiven av dessa vyer. Så stillsamt och storslaget. 
 
Efter bergen åkte vi vidare till Squeaky Beach. Denna strand, och så många andra platser här, har ett namn som är väl självförklarande; stranden gnäller/gnisslar/piper när en går i sanden. Så galen känsla! För det första kändes stranden precis som en specifik typ av snö, den torra typen som känns som, och låter som, potatismjöl. Bara det var väldigt knasigt. Att den utöver detta lät som en blandning av gnälliga skor mot plastgolv och någon slags friktion mot gummi eller plast var smått surrealistiskt. Ljudet och sammansättningen av sanden kommer sig tydligen av någon särskild mineral och stranden var även väldigt paradisvit. 
 
Idag har jag en välbehövd vilodag. Jag ska snart börja titta på vad jag behöver läsa inför nästa vecka i skolan och kanske sminka mig lite senare men utöver det ska jag bara jobba på att ta det lugnt. Det händer mycket runtom och inuti mig så jag behöver verkligen se till att jag fortsätter hålla mig välmående i det. Hoppas ni tar hand om er med!
Surflektion, sälar och stingrockor
I måndags hade jag min första föreläsning och därmed min första riktiga skoldag. Jag är så taggad! Kurserna jag ska läsa känns utmanande, intressanta och stimulerande. De verkar inte enkla, men det betyder ju bara desto mer vinning i slutändan. Efter första föreläsningen påminns jag än en gång om hur mycket jag älskar lärmiljöer. Idag, onsdag, flyttar vi äntligen in i lägenheten med! Det ska bli så jävla skönt att slippa leva i en resväska.
 
Så, i fredags var jag iväg på ännu en utflykt, nämligen att jag för första gången testade att surfa och att jag simmade med vilda sälar och stingrockor. 
För att börja prata om surflektionen så åkte vi ut till en av stränderna längs Great Ocean Road, drog på oss våtdräkter och fick en tilldelad bräda. 
 
 
En kortare lektion på stranden följdes upp av att helt enkelt ge sig ut i vågorna och för allt i världen försöka 1. komma upp på brädan och 2. bli kvar där uppe och lära sig rida vågorna. Jag var själv FANTASTISKT bra på att falla av brädan, så den medaljen kan jag absolut ta emot. Att stå kvar var vissa andra betydligt bättre på, så det får de ansvara för. Efter en och en halv timma bland vågorna, padlandes och kämpandes var kroppen snudd på helt orkeslös. Satan vad uttömd jag var! Jag hade i och för sig väntat mig att det skulle vara just så svårt och så tungt, vilket gjorde det lättare att handskas med. Jag har även anmält mig till surfklubben på skolan, så förhoppningsvis hinner jag med lite fler försök under tiden här. 
Efter surflektionen åkte vi vidare till Queenscliff, där nya våtdräkter, snorklingutrustning och båt väntade på oss. Vi rörde oss under dagen i marina naturreservat och snorklade vid två olika platser. Den första snorklingen handlade mest om att bli bekväm med utrustningen och känna på vattnet, vilket jag tydligen behövde mer än jag förstod. Min hjärna kopplade inte alls att jag skulle andas under vattnet och ville bara få panik istället. Jag blev dock bättre på att slappna av ganska snart, ingen fara på taket. 
Den andra platsen däremot var vid ett typ av lusthus som byggts upp mitt ute i vattnet i reservatet för de asutraliensiska pälssälarna. 
 
 
Nu när jag ska skriva om detta inser jag att jag sitter och ryser. Satan vilken upplevelse! Vi fick redan innan vi hoppat av båten ett tvivelaktigt välkomnande av 10-15 sälar som låg på sidan vid vattenytan med en fena i vädret - lekandes hajar. När vi så hoppade av båten och började närma oss dem simmade de lekfullt runt oss och visade olika poser de var speciellt bra på i vattnet. Jag vill klargöra att de inte matades av oss på båten eller så, utan de verkade faktiskt genuint leksugna och nyfikna. Vi höll oss alltid minst fem meter ifrån lusthuset och på respektfullt avstånd från sälarna, men sälarna själva kunde absolut simma närmre oss än så. Jag höll på att fullkomligt sätta hjärtat i halsgropen när en av dem kom tumlandes alldeles under mig, då hyperventilerade jag för en stund kan jag säga. 
 
 
Några stingrockor var också med och sällskapade, den största jag såg måste ha varit runt 2 meter. Så mäktigt! 
 
 
I turen stod det att vi också hade förhoppningar om att kunna få se, och eventuellt även snorkla med, delfiner också. Delfinerna själva hade dock andra planer och de höll sig utom vårt synfält. Just detta väckte tydligt olika reaktioner, vilket jag reflekterade lite kring även om jag var beredd på det från start. Jag själv kände närmast en tacksamhet inför att vi inte såg dem, just för att det verkligen var ett bevis på att de inte är våra att styra. Efter att enbart ha sett delfiner på djurpark gick en våg av värme genom hela mig när de helt enkelt bara kunde få bestämma själva att de hellre ville stanna hemma och ta det lugnt än att komma och stöka med oss. Denna inställning var det dock långt ifrån alla som hade och många tyckte att de närmast hade rätt att se dem. Jag förstår att det är lätt att hamna i det tankesättet i en värld med djurparker och entertainment, men jag blir ändå så sorgset förundrad över hur långt ifrån ett respektfullt föhållningssätt till allt levande runt sig det är. Jag säger absolut inte att jag är bäst i världen på detta, men många går som maskiner över djur, människor och annat levande med sitt förhållningssätt och jag finner det bara så himla sorgligt och grymt. Både utifrån vad det gör med allt runtom personen som förhåller sig så, och vad det gör med personen själv. 
 
Varför inte avsluta den funderingen med en bild där jag sitter och sällskapar med havet? Perfekt. Snyggt. Absolut. Hejsvej.